|
Historien om Doris börjar redan på 70-talet.
Jag köpte en labrador ifrån Kerstin Eckhardt på Fågelängens kennel, 1976 och en till 1980.
Under de åren träffade jag på Kerstins mopsar och blev helt förälskad och sa att en sådan ska jag ha någon gång.
Åren gick och andra raser passerade här hemma, så i början av 90-talet så hade vi i familjen två rottweiler. Dessa kunde inte våra två flickor, Jessica och Johanna, gå ut med eller ha som sina hundar. Jag lovade att de skulle få en egen hund.
Jag kände redan Yvonne Östling, Siivas Kennel, eftersom hon också hade rottweiler. På en liten utställning träffade jag Yvonne som ställde en liten
mops, och den mopsen var ifrån Fågelängens. Nu var ringen sluten, jag skulle ha en mops som dessutom kom ifrån Kerstins linjer. Nu återstod bara ett problem, Jessica och
Johanna!
Jag hade ju lovat dem en hund och de ville ha cavalier eller
sheltie. En liten gullig hund med ullig gullig päls. Det var inte lätt att med böckers hjälp försöka övertala att det var mops vi skulle ha.
Men med lite tur (det bodde två hanar en bit ifrån oss) så blev tjejerna övertygade när de träffade en i verkliga livet.
Sagt och gjort, sa till Yvonne att vi var intresserade av en tik när hon skulle para sin tik Fågelängens Caroline Cottolin.
Siivas första mopskull föddes -93, då passade det inte så bra här
hemma eftersom "föräldrarna" hade köpt TVÅ nya hundar till sig.
Men det var nog någon mening med det.
Siivas andra kull föddes -95, Siivas E-kull. Vi hade redan bestämt att vi skulle ha en Doris här
hemma. Men Yvonne sa att de skulle heta på E. Mitt förslag var då, Er’e Doris. Skämt å
sido...
Det blev Siivas Eureka. Yvonne behöll en tik på foder så vi fick ta den som blev över. Vi skulle ju bara ha en till sällskap, kanske prova och ställa någon gång.
Jessica och Johanna var 11 år då. Till en början turades tjejerna om att ställa Doris. Men ganska snart tröttnade Jessica, hon är en hästtjej. Hon bytte sin del i Doris mot Johannas del i den gamla katten. Han behövde inte skötas på samma sätt, gå på promenad eller ställas ut.
På Doris först officiella utställning var hon 13 månader och det gick väl sådär. Men en månad senare var det Stora Stockholm.
Doris gick ifrån juniorklass till cert och BIM. En månad senare var det dags igen, men denna gång upp till BIR.
Vi var överlyckliga. Vår lilla Doran hur snygg som helst. När Doris var 15 mån och 4 dagar var hon SUCH.
Doris ställdes ut 47 gånger, hon blev utan ck 2 gånger, fick hp en gång, 20
BIR/BIM och 41 gånger placerad i bästa tikklass.
Det var många som tyckte att vi ställde Doris alldeles för mycket.
Idag ställs vissa hundar 47 gånger på ett år, tiderna ändras.
Men vår Doris älskade att visa sig, hon var en sådan hund som såg till att hon syntes. Hennes charm och utstrålning gjorde att det inte gick att missa henne. En
av hennes favoritplatser var i strålkastarna i finalringen på
"Stora Stockholm", där gav hon sitt allt. När placeringarna var färdiga och det var dags att lämna ringen fick jag locka ut henne med korv. En annan
av hennes favoritplatser var på min kudde i sängen eller på ryggstödet i baksätet i bilen, ja ni trodde väl inte att
"Doris Elisabeth" tänkte sitta bak med de andra hundarna? Nä precis, hon var enligt sig själv lite bättre än
de andra.
Hon var också en väldigt självsäker, cool och hungrig mops som gjorde allt för en liten korvbit. Man kunde prata med Doris utan att säga ett enda ord. Hon visste precis vad man menade.
Johanna tävlade i Juniorhandling med henne. Deras största seger är 4:a i juniorhandlingsfinalen på
Stora Stockholm.
När vi packade väskan kvällen innan en utställning satt alltid Doris i den för att vi inte skulle glömma henne. Ända in i slutet fick vi börja utställningsmorgonen med att lyfta ur vår älskade Doris som fortfarande hoppades på att det skulle vara hennes tur igen.
En stor seger som vi aldrig glömmer är Stora Stockholm -97,
domare Michael Quinney. Hans kritik var: "Has everything I require in a pug
bitch".
Jag skulle kunna räkna upp 47 olika utställningar och alla helt underbara på sitt sätt.
Doris var ju inte bara en vacker utställningshund, hon var en stallhund, agilityhund,
tjejernas bästa kompis. Hon hängde med på allt tjejerna hittade på, hon var marsvinsvakt när tjejerna hade tomten full av marsvin.
Hon hade ett enormt självförtroende och pondus. Fanns ingenting som kunde hota henne. När Jessica mockat en hästbox gick Doris in och kissade. Bara så hästen visste vem som bestämde.
Vi tänkte att vi kanske skulle ha en kull efter henne och få en till Doris. Nu var nog inte Doris ämnad för att ha valpar. Hon fick två hanar i första kullen med Fors Brunns
Humle. En son som jag själv behöll har ni säkert hört talas om; Puggens Arthur Humle.
I andra kullen blev det bara en valp, Puggens Bara Bettan. Henne behöll jag också. Bettan var aldrig någon utställningsstjärna
men en jätteduktig och utmärkt avelstik.
Ingen kunde väl gissa när vi hämtade hem vår "Doris
Elisabet" att vi skulle få en sådan stjärna och en början på något nytt i vårt liv.
Doris var verkligen en "once in a life time dog". Vi saknar henne otroligt, men vilken tur vi hade som fick börja vår mopsavel med en sådan hund.
Hon lever kvar genom hennes avkommor.
Lena & Johanna Nyberg,
Puggens Kennel, Sverige
|
